Kloning :)
I våra celler ligger arvsanlagen skriven med genernas språk i våra DNA-molekyler. Denna information är densamma i alla kroppens celler. Men förutom de rent genetiska budskapen finns en massa tilläggsinformation fastsatt på DNA-molekylerna, som bland annat påverkar vilka av generna som ska användas i de olika cellerna. Denna tilläggsinformation består ofta av olika kemikalier (metyl- och acetylgrupper) som fästs vid DNA-molekylerna, och de proteiner dessa lindar sig kring i cellkärnan.
Denna tilläggsinformation ser ut på olika sätt i olika celltyper i kroppen. Forskarna tror att den spelar en viktig roll just för att göra våra celler olika, trots att de alla bär samma grundinformation i själva DNA-molekylen.
Det betyder att ett normalt befruktat ägg har ett visst mönster av sådana kemikalier fastsatta på sin DNA-molekyl. Men att en cellkärna från exempelvis en juvercell har ett helt annat. Då är det inte så konstigt att en cellkärna med ett mönster som är anpassat för en juvercells behov har svårt att vägleda en äggcell genom en normal embryoutveckling.
Hur säker är tekniken?
Vid ett typiskt kloningsprojekt börjar man med att föra in en ny cellkärna i några hundra eller något tusental ägg. Av dem kommer de allra flesta att dö eller bilda embryon som ser konstiga ut. I bästa fall kommer tio procent av embryona att vara normala, och planteras in i fostermödrar.
Av dem kommer de allra flesta att misslyckas med inplanteringen eller avstötas i tidiga spontana aborter. Några utvecklas till foster. Av dem kommer många att drabbas av sena missfall, där man ofta kan se att fostret varit starkt missbildat. Av de ungar som till slut föds kommer många att födas med ovanliga missbildningar eller inre skador. Av hundra inplanterade embryon blir det ungefär fem friska djur. Detta har varit fallet för alla de arter forskarna hittills lärt sig klona.
Experiment på möss antyder dessutom att klonade djur kan ha kortare livslängd än andra. Ifall det gäller även för andra arter vet vi inte ännu.
